För ca 5 år sen sprang jag 2,5 km i Trebo. Det var jobbigt, jag flåsade och slet som bara den, men jag sprang hela 2,5 km utan att stanna. Nu var jag igång med träningen!
Så blev det inte, för jag tränade inget mer efter det. När jag fyllde 30 fick jag världens bästa present. En hel dag med syrran! Hon hade anmält oss till Ovansjö Triathlon i Hammarby. Simma 700 meter, cykla 18km och springa 5km. Det här var 6 månader efter att jag hade slitit mig runt 2,5km i Trebo, utan någon mer träning sen dess. Så otränad känns som rätt beskrivning på min form, men jag är ju inte så svår taggad så självklart tyckte jag att det skulle bli roligt.
Tävlingen i sig handlade om ren överlevnad. Jag trodde jag skulle drunkna under simningen (då överdriver jag inte ens) jag var sist upp ur vattnet av ALLA! Jag kommer ihåg hur min kära syster tyckte synd om mig och skrek åt mig , andas kom ihåg att andas. Det enda jag tänkte var, hur fan kan hon prata!!! och ändå simma ifrån mig. Jag hade fullt sjå att hålla mig flytande. Under cykling tyckte hon också synd om mig och väntade in mig lite. Men det skulle hon aldrig ha gjort =) För då såg jag min chans och cyklade förbi henne. Det var ju trots allt tävling! Sista 5 km löpning var ett helvete. Det fanns ingen tjusning alls med att springa/jogga/ta sig långsamt framåt elller vad man nu vill kalla det. Det var ren överlevnad. Jag blev näst sist i loppet. Den enda jag var före var syrran och det var enbart för att hon var snäll och väntade in mig =)
Men kroppen är helt fantastisk. Med den kan du göra mer än du tror. I torsdags cyklade jag en kompis (Jaffa) ett långpass. Han la upp en rutt som förslag som skulle bli ca 12-13mil (ca 6timmar). Utan att tvekade hängde jag med. Nu när man har tränat några år, ser man det inte en enda gång som något hinder att cykla den sträckan. Man ser det bara som ett äventyr och hur roligt det kommer att bli. Det är en väldigt skön känsla.
Cyklingen var både på asfalt med vind i ryggen. Fina stigar, härliga skogar och underbar natur efter Gästrikeleden. Den slutade med ca 1,5 timme rak motvind! Hela passet tog ca 8 timmar! Men under dom åtta timmarna hade jag mer energi än jag hade under mina 2,5 km, 5 år tidigare.
Det jag vill säga med detta är att kroppen klarar av mycket mer än vi tror och den är byggd för att röra på sig.